om allt och ingenting.

Måste förresten rikta en spotlight på boken jag läser just nu, Bitterfittan som är skriven av Maria Sveland. Har läst ungefär halva boken och kan knappt lägga den ifrån mig. Jag tycker den är underbart ärlig och att författaren lyckats belysa ett jämställdhetsproblem som totalt förminskas av män eftersom det är de som drar fördel av saken! Detta handlar boken om:

"Sara är 30 år och redan bitter. En riktig bitterfitta faktiskt. Så en dag i januari när allt blir outhärdligt lämnar hon man och barn för en veckas tankepaus på tönt-Teneriffa.

Med sig på resan har hon Erica Jongs 70-talsklassiker Rädd att flyga, och hon läser och undrar hur det kunde gå så långt att hon längtar mer efter en hel natts sömn än ett knapplöst knull.

Det var ju inte så här det skulle bli. Hon drömde ju bara om kärleken som alla andra.

Sara känner sig lurad och bitter när hon tänker på alla kvinnor hon känner som liksom hon dräneras på energi i familjefängelset. Är det ett ofrånkomligt arv i rakt nedstigande led - från hennes rastlösa mammas diskande eksemhänder till hennes eget nervösa duktighetskomplex?"

Jag har ju blivit ett stort fan av att låna böcker på bibblan, det handlar mest om att jag inte har plats hemma för alla böcker och att jag vanligtvis inte läser samma bok två gånger. Denna boken var jag tvungen att köpa, hittade den snorbilligt på Coop Forum för ynka 32 kr! Ni måste läsa den!

Då har vi varit på barnavårdscentralen igen, inte heller denna gången gick det hem med synundersökningen. Jag börjar på allvar tro att Milo har svårt att se och att det inte bara är trams från hans sida. Han har förmågan att ge upp ganska snabbt när något är för svårt och det var det jag trodde han gjorde under synundersökningen också. Efteråt så frågade jag honom vad han tyckte och han sa att det var svårt att se den sista raden med bokstäver. Nu väntar en remiss från sjukhuset till ögonläkaren så får vi se vad som händer där. Jag hoppas att det inte är så allvarligt och att han slipper glasögon. Jag vet ju själv hur tråkigt det är och det måste vara ännu värre för ett litet barn, hur kul är det att hela tiden ha något som känns i vägen? Vi får se vad som händer.

Vi får se vad dagen har att erbjuda, det är ganska fint väder men lite kallt ändå. Det är härligt med ljusare tider och jag märker vilken skillnad solen gör på mitt humör! Förutom solen så har Milos inträde i kiss och (främst) bajs-åldern ganska stor inverkan på mitt positiva humör, kan inte hjälpa att skratta inombords när han byter ut ord i olika visor och sånger till just bajs. Härligt med 4-årings humor!

Ja, då snackar jag om min egen unge... Vi var på Mobilia innan idag, skulle köpa en present till Milos kompis på dagis eftersom han är bjuden på kalas senare idag. Vi försöker låta Milo vara delaktig i valet av present men idag hade Milo inga idéer och verkade mer intresserad av att titta efter saker som han själv ville ha. Det slutade med att jag och Jonne valde ut en sak, detta ledde till fullständigt ramaskri från Milos sida. Milo hävdade bestämt att saken vi valt inte skulle gå hem hos hans kompis, Milo ville absolut inte ge detta! Han vrålade konstant och ville inte sluta. Tanken var att vi skulle titta vidare lite i andra affärer men det var omöjligt med en skrikig och bråkig Milo så vi fick åka hem.

Milo lugnade sig till slut i bilen, rädd att han inte skulle få gå på kalaset alls. Sen somnade han, utmattad. Då kom där två djupa suckar från mig och Jonne. Ibland är det skönt med en paus från sin egen skrikiga unge.

Nu är det dags för ännu en uppdatering kring pyret i magen, är just nu i vecka 37+5. På lördag är det exakt två veckor kvar till beräknad förlossning! Tiden har faktiskt gått fort nu, känns som att dagarna bara flyger förbi. Samtidigt känner jag mig väldigt trött men det är inte så överväldigande som det varit förr. Jag märker att min kropp behöver mer vila och att jag är ganska begränsad vad gäller fysisk aktivitet. Det räcker med en promenad på tjugo minuter sen behöver jag inta soffläge i en timme för att återhämta mig! Haha, det är så bakvänt från vad jag annars gör om dagarna.

Jag var på kontroll hos barnmorskan tidigare i veckan och hon konstaterade att tösen är fixerad i bäckenet så det innebär att hon gjort sig redo för förlossningen. Jag hoppas att hon kommer i april som beräknat men att hon inte kommer alltför lång tid efter beräknad förlossning, jag tycker det är tillräckligt jobbigt som det är just nu. Min största fasa är att jag skulle få gå flera veckor över tiden... Jag har börjat få sammandragningar mer regelbundet nu, får några om dagen, och känner även lite småvärk då och då som påminner om mensvärk.

Måste tillägga att vi fortfarande inte kommit på något namn som vi båda direkt fastnat för, börjar kännas lite panik nu när det inte är så lång tid kvar att fundera... Har ni några förslag på tjejnamn? Varken jag eller Jonne är så glada för namn med gammeldags klang, exempelvis Asta eller Klara. Vi funderade ett tag på Elsa men det känns inte helt hundra. Vi är inte heller så förtjusta i "vanligare" namn som var populära när vi själva var små, exempelvis Sofie, Anna, Malin eller Sandra. Vi vill gärna att tösen ska få ett kortare namn som inte är alltför gulligt, det får gärna vara lite ovanligt. Haha, det är inte små krav vi har!

Veckorna bara flyger förbi, ibland blir man rädd hur fort det faktiskt går! Känns absurt att jag förväntas föda om tre veckor bara... Jag börjar äntligen se ljuset i tunneln! Haha, skämt åsido, jag ser fram emot tösens ankomst. Det har inte blivit så mycket bloggande på sista tiden, Milo fyllde fyra år i helgen så den var fylld med kalas och förberedelser. Först hade han ett kalas på Funhouse för sina kompisar, Milo var i sjunde himlen hela dagen och har pratat oavbrutet om sitt kalas sedan dess. I söndags var det hans riktiga födelsedag och det firades hemma med familjen. Det har varit en smått stressad men mysig helg.

Även denna vecka är kantad av förberedelser men angående vad tänker jag inte avslöja än, återkommer efter själva händelsen. Därför har det inte blivit så mycket av bloggandet... Känns som att jag har tusen bollar i luften, ganska skönt på ett sätt för då slipper jag tänka så mycket på att jag blir 27 år nästa vecka, huh! Nu ska jag och Milo bege oss till IKEA, blir lite små inköp och en fika kanske.

Kram på er alla!

Idag har det fötts en liten gosse till världen! Jonnes bror och hans sambo har fått ännu en son som föddes i natt. Han hade bråttom ut i världen för egentligen skulle han inte komma förrän om två veckor! Ett stort grattis till dem!

Själv fortsätter jag att växa, överallt... Magen blir större och större och nu finns det inte så mycket ork till annat än vila och olika saker som måste göras i vardagen. Det är en månad kvar ungefär tills beräknad förlossning och jag känner mig ganska lugn. Allt är inte fixat men det löser sig på vägen, när jag var gravid med Milo var jag förberedd upp över öronen väldigt lång tid innan. Det har väl också att göra med att jag redan varit med om detta innan och att vi faktiskt redan har det mesta som behövs. En sak som jag måste ta tag i dock är att packa BB-väskan, jag har lagt fram bebiskläder men inte riktigt packat allt som behövs. Får ta tag i det nu!

Kommunal har nyligen gjort en stor undersökning kring mammors uppfattning kring förskolors öppetider och hämtning. Tydligen är det många som upplever att andra hämtar sina barn tidigt och därför känner många mammor press på sig att inte låta barnet vara på förskolan för länge. Många mammor känner även att det inte kan jobba heltid på grund av förskolornas öppetider. Jag undrar då vad papporna tycker och varför man inte kan dela på detta ansvar? Varför kan man inte stå upp för sig själv och inte alltid känna att man ska göra som alla andra?

Min personliga åsikt är att dagens kvinnor ska vara duktiga, samtidigt som kvinnor ska jobba så ska de även ta hand om barnen, hålla ordning hemma och så vidare. Nu vill jag inte låta som en ultrafeminist, idag lever vi något sånär mer jämställt än vad till exempel kvinnorna på 50-talet gjorde. Samtidigt tror jag att många av de gamla värderingarna lever kvar i det dolda. Det är inget som sägs rakt ut med som ändå förväntas av en kvinna. Klarar hon av att ta hand om barnen på ett bra sätt, hålla i ordning hemma och samtidigt ha ett heltidsjobb ses hon som superkvinnan som klarar allt, men till vilken nytta? En människa ska känna sig duktig på sina egna villkor! Det finns väl ingen mening med att hela tiden behöva bevisa något för någon annan?

När vi fick Milo var det som att kliva in i en helt annan värld, plötsligt är det fritt fram att säga och tycka vad man vill om mig, mitt barn och vårt familjeliv. Jag tycker det är så konstigt att alla andra får rätt att kritisera ens val när man får barn. Det handlar inte bara om förskolan utan allt som rör familjelivet egentligen. Det börjar redan inom mödravården när man är gravid, ständigt ska man ifrågasättas och kritiseras om man gör något som är normbrytande. Sen fortsätter det på barnavårdscentralen, i mammagruppen, egentligen överallt där det finns föräldrar och barn.

Detta är något som nog alla föräldrar upplevt men det är samtidigt något som aldrig talas om. Vi som tittar på TV4 på söndagar får se hur kämpigt det kan vara för en nybliven förälder. Jag menar givetvis Solsidan, som jag fullkomligt älskar, speciellt när man får följa nyblivna mamman Anna och hennes mammagrupp. Det är detta jag pratar om, även om man i serien drar fenomenet till sin spets. Då har jag inte ens tagit upp det skrytkrig som kan pågå föräldrar emellan! Detta klipp är för härligt, höll på att kissa på mig när jag såg det! Måste passa på att säga att Mia Skäringer är så jäkla bra!

Mammorna från helvetet

Jag har alltid varit intresserad av dans, dansade själv tidigare och har även jobbat som danslärare. Jag tycker det är härligt med alla sorters dans, från balett till street. Jag följer gärna olika dansprogram på TV och höll på att slita av mig mitt hår när jag inte fick se Bounce och deras avskedsföreställning (som tur var fick jag se den på TV så håret blev kvar).

Det tråkiga är att det händer inte så mycket kring dans här i Malmö, just nu skulle jag vilja bo i Stockholm eftersom det visas en dansteaterföreställning som heter Wannabe - så du tror att du kan dansa? Det är en tjej som heter Ann Lindeberg som står för dansproduktionen och på hemsidan beskrivs föreställningen såhär:

"en verklighetsbaserad dansteaterföreställning som dödar jante – vi har foglossning och två vänsterfötter och någon kanske föder eller dör på scen, men det gör inget så länge vi får fortsätta att försöka förverkliga våra drömmar"

De som är med i dansföreställningen är personer som alla har en sak gemensamt, de älskar dans. Ann har samlat en härlig kompott av människor, bl.a. dansaren Siv som är 71 år och vägrar sluta dansa, höggravida dansaren Kajsa och teaterregissören Stefan Moberg som är 58 år och alltid drömt om att dansa. Jag vill se!

 

 

 

Idag är det en dag fylld med fart och fläng. I förmiddags var jag och Milo på barnavårdscentralen för Milos fyra års kontroll. Detta betyder att det återigen var dags att bli bedömd som förälder genom att ens barn ska visa upp sina färdigheter och kunskaper inför en vilt främmande människa. Gud förbjude att ens barn skulle ha lite integritet och känna att "nä tack, detta ställer jag inte upp på!".

Milo är ganska medgörlig och allt gick bra, han kunde gå balansgång, trä pärlor på en tråd, hänga med i sagan, rita ett kors och en gubbe. Men när han skulle klippa ett papper mitt itu, och istället halvvägs bestämde sig för att klippa ut nåt kul istället, lade sköterskan huvudet på sned och undrade hur ofta han brukade klippa i papper hemma. "Detta är något ni måste öva på". Samma sak hände när Milo inte riktigt kunde hoppa på ett ben. Vaddå, han kan ju använda en sax och han vet hur man hoppar på ett ben, vad är problemet?

Sen var det dags för synundersökningen som till en början gick bra. När sköterskan varit igång ett tag verkade som att Milo bestämde sig för att strunta i detta och pekade på helt andra bokstäver, ett tag ignorerade han henne också genom att låtsas att han inte hörde henne. Då blev det bestämt att vi skulle komma tillbaka för ännu en synundersökning. Jag får hoppas att Milo har mer tålamod då!

Efter kontrollen stack vi till en pizzeria och delade en Hawaii och därefter blev det en sväng inom Tekniska museet. Det var ett tag sen vi var där sist och när vi cyklade från barnavårdscentralen berättade jag mina planer varpå Milo utbrast: "Jaaa! Du är världens bästa mamma!". Haha, snacka om att vara lycklig över lite. Mitt hjärta blev alldeles varmt. Efter två timmars spring på museet begav vi oss hemåt, det passade mig utmärkt eftersom min rygg och mina fötter började protestera. Det har än så länge varit en härlig fredag och jag ser fram emot en härlig helg!

Mysmästaren Milo med sin trogne kompanjon Bobo.

 

Slog över på Nyhetsmorgon på TV4 precis då en superhäftig 79-åring blev intervjuad eftersom han har startat en blogg. Han skriver om lite allt möjligt och uppmanar andra pensionärer att sätta igång att blogga eftersom det är så kul. Han publicerar då och då dagens outfit, han verkar helskön. Kolla in bloggen!

Har inte blivit så mycket bloggande, fick soffan i lördags och det har varit myspys typ hela tiden. Måste säga att det är en av de skönaste sofforna jag någonsin suttit/legat i! Vi är supernöjda. Igår tillbringade jag ungefär 80 procent av dagen i ryggläge på soffan, orkade knappt resa mig upp för att gå på toaletten.

Nu har vi fått ner vaggan och skötbordet också och möblerat om lite här hemma. Är igång med att tvätta nu och ska sen iväg och hämta cykeln hos reparatören. Kommer nog känna mig lagom seg senare idag. Då får det bli ryggläge i soffan igen. Nice.