om allt och ingenting.

Idag är det en dag fylld med fart och fläng. I förmiddags var jag och Milo på barnavårdscentralen för Milos fyra års kontroll. Detta betyder att det återigen var dags att bli bedömd som förälder genom att ens barn ska visa upp sina färdigheter och kunskaper inför en vilt främmande människa. Gud förbjude att ens barn skulle ha lite integritet och känna att "nä tack, detta ställer jag inte upp på!".

Milo är ganska medgörlig och allt gick bra, han kunde gå balansgång, trä pärlor på en tråd, hänga med i sagan, rita ett kors och en gubbe. Men när han skulle klippa ett papper mitt itu, och istället halvvägs bestämde sig för att klippa ut nåt kul istället, lade sköterskan huvudet på sned och undrade hur ofta han brukade klippa i papper hemma. "Detta är något ni måste öva på". Samma sak hände när Milo inte riktigt kunde hoppa på ett ben. Vaddå, han kan ju använda en sax och han vet hur man hoppar på ett ben, vad är problemet?

Sen var det dags för synundersökningen som till en början gick bra. När sköterskan varit igång ett tag verkade som att Milo bestämde sig för att strunta i detta och pekade på helt andra bokstäver, ett tag ignorerade han henne också genom att låtsas att han inte hörde henne. Då blev det bestämt att vi skulle komma tillbaka för ännu en synundersökning. Jag får hoppas att Milo har mer tålamod då!

Efter kontrollen stack vi till en pizzeria och delade en Hawaii och därefter blev det en sväng inom Tekniska museet. Det var ett tag sen vi var där sist och när vi cyklade från barnavårdscentralen berättade jag mina planer varpå Milo utbrast: "Jaaa! Du är världens bästa mamma!". Haha, snacka om att vara lycklig över lite. Mitt hjärta blev alldeles varmt. Efter två timmars spring på museet begav vi oss hemåt, det passade mig utmärkt eftersom min rygg och mina fötter började protestera. Det har än så länge varit en härlig fredag och jag ser fram emot en härlig helg!

Mysmästaren Milo med sin trogne kompanjon Bobo.