Halleluja-moment
Nu så. Milo är på förskolan, Isa sover gott i sin säng och jag har precis ätit frukost. Det känns lite lyxigt att kunna sätta igång datorn och blogga härifrån, när Isa är vaken blir det inte en lugn stund. Hon har verkligen börjat prata, eller skrikprata kanske man ska kalla det? Det härliga är att hon är på bra humör, hon är glad och vill höras!
Sitter nu även med en kopp cappucino, och jag verkligen njuter av varje klunk. Häromdagen när jag var på middag hos min kompis provade jag att dricka en liiiten kopp kaffe med grädde och Isa reagerade inte. Igår när vi hälsade på svärmor drack jag ännu en kopp, denna gång lite mer men Isa verkade oberörd. Jag kan dricka kaffe igen! Skärp dig, kanske ni tänker men för mig är detta ett halleluja-moment. Himlen öppnar sig, solskenet bländar mig och tusen änglar med harpor stämmer in i kör: HALLELUJA! Nu måste vi bara införskaffa en kaffebryggare, nöjer mig inte med mindre än Moccamaster. Broren min har en och efter att ha smakat hans kaffe vill man inte ha något annat.
Senare idag ska jag träffa prästen som ska döpa Isa på lördag. Vi kommer väl antagligen gå igenom dopet och dess innebörd, det vanliga tramset med att hon är Guds barn och allt det här. Ja, jag erkänner, jag skiter fullständigt i kyrkan. Hade inte Milo varit döpt så hade vi inte döpt Isa heller. Jag ångrar att vi inte stod på oss mer och följde vår egna känsla kring detta från början. Samtidigt känns det dumt att inte döpa Isa då Milo är döpt. Å andra sidan, hade vi inte döpt dem så hade det blivit ganska många höjda ögonbryn, själv har jag en superreligiös mormor i Polen som aldrig hade kunnat förstå varför jag inte döper mina barn. Jag vet, jag är styrd av en gammal tant i ett annat land men så är det helt enkelt. Allt för att min mormor ska vara stolt!
Nu får vi hoppas att all förberedelse inför dopet går bra. Smörgåstårtor ska göras, muffins ska bakas och lokalen ska förberedas. Känns lite ångest att jag ska göra sex smörgåstårtor men bara har plats för två i min kyl. De andra fyra får bo i svärmors och svägerskans kylar. Muffinsen känns inte som ett projekt på samma sätt eftersom det bara är att röra ihop smeten och grädda i ugnen. Det meckiga är att jag måste garnera dem i lokalen, det är inte så hett att transportera muffins med frosting... Jaja, det går säkert bra. Kanske kommer det ett panikinlägg på fredag, kanske inte...
Sitter nu även med en kopp cappucino, och jag verkligen njuter av varje klunk. Häromdagen när jag var på middag hos min kompis provade jag att dricka en liiiten kopp kaffe med grädde och Isa reagerade inte. Igår när vi hälsade på svärmor drack jag ännu en kopp, denna gång lite mer men Isa verkade oberörd. Jag kan dricka kaffe igen! Skärp dig, kanske ni tänker men för mig är detta ett halleluja-moment. Himlen öppnar sig, solskenet bländar mig och tusen änglar med harpor stämmer in i kör: HALLELUJA! Nu måste vi bara införskaffa en kaffebryggare, nöjer mig inte med mindre än Moccamaster. Broren min har en och efter att ha smakat hans kaffe vill man inte ha något annat.
Senare idag ska jag träffa prästen som ska döpa Isa på lördag. Vi kommer väl antagligen gå igenom dopet och dess innebörd, det vanliga tramset med att hon är Guds barn och allt det här. Ja, jag erkänner, jag skiter fullständigt i kyrkan. Hade inte Milo varit döpt så hade vi inte döpt Isa heller. Jag ångrar att vi inte stod på oss mer och följde vår egna känsla kring detta från början. Samtidigt känns det dumt att inte döpa Isa då Milo är döpt. Å andra sidan, hade vi inte döpt dem så hade det blivit ganska många höjda ögonbryn, själv har jag en superreligiös mormor i Polen som aldrig hade kunnat förstå varför jag inte döper mina barn. Jag vet, jag är styrd av en gammal tant i ett annat land men så är det helt enkelt. Allt för att min mormor ska vara stolt!
Nu får vi hoppas att all förberedelse inför dopet går bra. Smörgåstårtor ska göras, muffins ska bakas och lokalen ska förberedas. Känns lite ångest att jag ska göra sex smörgåstårtor men bara har plats för två i min kyl. De andra fyra får bo i svärmors och svägerskans kylar. Muffinsen känns inte som ett projekt på samma sätt eftersom det bara är att röra ihop smeten och grädda i ugnen. Det meckiga är att jag måste garnera dem i lokalen, det är inte så hett att transportera muffins med frosting... Jaja, det går säkert bra. Kanske kommer det ett panikinlägg på fredag, kanske inte...
Kommentarer
Trackback
